
1) Frön är billiga. En påse kostar nästintill ingenting, i alla fall inte i jämförelse med en Howardsoffa eller ett nytt rundsytt träns till hästen.
2) Det finns numera obegränsat med utrymme för odlar- och planteringsorgier eftersom jag relativt nyligen har ”blivit med trädgård”, en hyfsat stor sådan till på köpet.
Alltså små ekonomiska insatser och ingen platsbrist. Två sanningar (med modifikation) som får habegäret att växa till oroande styrka. Det har slagit mig att frökatalogerna har precis samma effekt på mitt nuvarande jag som leksakskatalogerna hade på den yngre versionen av mig. Någon gång under hösten damp de ner i brevlådan. Med färgglada bilder och ändlöst mycket roligt att välja på var listskrivandet igång långt innan den första hyacinthen slagit ut eller adventsljusstaken var tänd . Då utformades listan utan hejd och sans, den skulle ju ändå lämnas vidare till föräldrarna. Kära mor och far fick stå för bortplockandet, rensandet och strykandet och i slutändan även för betalandet.
Men nu då? När man ska föreställa vuxen och självförsörjande men fortfarande skriver önskelistor utan hejd och sans. Hur gör man då med listreviderandet och betalandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar